Aktiv risk

Nytt år och nya möjligheter brukar några av oss kanske tänka? Andra tycks tänka nytt år och nya chanser till pålagor med nya byråkratiska regleringar.

Från och med 2020 införs således nya regler för fonders verksamhet. Enligt uppgift syftar detta till att komma till rätta med problematiken med s.k dolda indexfonder, något som förekommit i stor skala under decennier utan att mer lättlurade sparare har reagerat på saken. Men tillför detta något av egentligt värde, eller bidrar det enbart till att öka medvetna kunders kostnad?  Det hindrar dock inte Miljöpartiets Per Bolund från att plocka lite billig uppmärksamhet kring något som han i grunden inte har en aning om.

Det var närmast lite chockerande att läsa underlaget från Finansinspektionen, för hör och häpna, det fanns faktiskt en kortfattad konsekvensanalys (även om jag inte helt instämmer i den). Detta är ju något som våra politiker i samtliga andra fall är berömda för att aldrig befatta sig med. För skulle det bli fel så tycker dessa genier att det alltid räcker med att konstatera att ingen vet varför. Det fina med den saken är att ingen då bär något ansvar. Det riksdagsparti som blir först ut med ett genomarbetat krav på återinfört tjänstemannaansvar erhåller härmed ett tusen hållbarhetspoäng. Men det är nog alldeles för mycket att hoppas på, för det är inte så viktigt med skötsamhet och transparens hos politiker. Faktiskt totalt ovidkommande, tydligen.

Klicka för större bild.

Detta innebär i korthet att nya regler för hur måttet aktiv risk beräknas samt hur informationen ska presenteras i informationsbroschyrer och årsberättelser. Hur många sparare vet dock vad jag just skrev egentligen betyder? Tämligen få.

Frågan är vad som är ägget respektive hönan här? Hela fokuset på sifferexercis mot index är ju det som i grunden skapar helt felaktiga incitament för fondbolagen och dess förvaltare. Om en av deras egna stora risker är att bli ifrånåkt av index så är det klart som korvspad att många av medelmåttorna kommer att hedga sig genom att äga aktier enbart för att de ingår i index, oavsett vad de egentligen anser om branschen, bolagen eller dess pris. Det sistnämnda skulle dock ingen av dem någonsin erkänna för någon annan än sig själva. Kanske skulle måttet istället benämnas som karriärsrisk? För det är precis vad det mäter, tyvärr.

För egen del så konstaterar jag att detta mått inte tillför mig någonting alls av praktiskt värde. Vill jag få en uppfattning av prestationen för en fond så räcker det att tämligen snabbt titta på en graf över utvecklingen i jämförelse med index. Man kan och bör också titta på själva innehaven över tid.

Jag brukar själv tilltalas av de förvaltare som är någorlunda transparenta mot sin kunder, för jag vill förstå hur förvaltningen bedrivs i stora drag. De fondbolag där man märker att kommunikationen mest sker rent pliktskyldigt är de första jag bortprioriterar. Jag vill dock inte heller se att förvaltarna spenderar för mycket av sin tid i media, för det betyder att volym prioriteras före prestation för befintliga kunder. Jag tenderar också att föredra fondbolag där förvaltarna har placerat mycket av sina egna pengar i sina fonder eller är delägare, för incitamentens skull.

En fond med bra förvaltning i kombination med lägre kostnader har goda förutsättningar att slå index över tid. I Sverige utgörs upp till halva fondavgiften vanligtvis av kostnader för själva distributionen, vilket är fullkomligt absurt. Än mer absurt blir det när man ser att det faktiskt finns fondbolag som har en incitamentsstruktur som medför att de inte står på kunders sida när det gäller dessa onödiga kostnader. På vilka fler vis missgynnar dessa medvetet sina kunder? Undvik dem därför. Lancelot Asset Management och Carnegie Fonder är några av dessa. De finns nämligen inte på Sveriges nya fondplattform Savr. Jag har tidigare skrivit ett antal artiklar om denna nya utmanare och dess stora fördelar.

Vad tycker du om dessa nya regleringar? Jag är själv kund hos Savr för att få ned avgifter, har du provat dem?